• NewbodyFamily

”Ha kul, ta ett steg tillbaka ibland och njut av det du har, medan du har det.”

Uppdaterad: 29 mar 2019

IFK Göteborgs tidigare mittfältsankare Stefan Lindqvist har tillhört Sveriges absoluta fotbollselit i många år.

Han har sett idrotten inifrån som idrottsman och utifrån som idrottsförälder. För oss på Newbody är han också en omtyckt och genomsympatisk arbetskamrat .


HUR BLEV DU FOTBOLLSSPELARE?

Min pappa spelade fotboll och jag följde med honom på träningar och matcher. Där föddes intresset. Jag och kompisarna spelade hela tiden på gårdar och på skolgården. När jag var sju år gick jag med i en riktig klubb, IF Leikin i Halmstad. När jag var 15 blev jag värvad till Halmstad BK, som var elitföreningen. Jag var lite senare utvecklad än mina lagkamrater. Men det gjorde inte så mycket. Jag spelade inte för att vara bäst, utan för att det var så otroligt kul. Senare i HBK hade jag ambitionen att bli bättre och bättre. På den tiden, när man kommit upp i den åldern, fanns det inte plats för alla. Många fick sluta och det var tokigt. Att man är bäst när man är 10–12 betyder inte att man är bäst när man är 25, oftast är det tvärtom. Klubbarna förlorar mycket på att sortera ut killar och tjejer i för tidig ålder.


”Jag hade aldrig proffs-drömmar som liten.

Det växte nog fram.

Att bli proffs fanns inte på kartan på den tiden”.

VAR DET TALANG ELLER TRÄNING SOM GJORDE DIG TILL ELITSPELARE?

Absolut träning. Man måste ha någon form av talang och lust, med det räcker inte. Man ser många som är otroligt duktiga när de är 10-12, men som sedan försvinner. Många är vana vid att vara bäst och när de inte är det längre så ledsnar de. Ett bra exempel på att träning betyder mest är Hans-Peter Briegel - en friidrottare som började spela fotboll i 20-års åldern och slutade i tyska landslaget och tog ett VM-guld. Har man pannben kan man gå långt.

VAD VAR DINA STARKA SIDOR I UNGDOMSÅREN?

Jag gjorde många mål och var snabb. Jag hade det halländska sprintrekordet på 60 meter när jag var 12 år. Först var jag forward, men med tiden blev jag mittfältare, där var spelförståelsen min starkaste sida.



DU SPELADE 350 A-LAGSMATCHER FÖR IFK OCH NI TOG 5 SM- GULD. HUR BLEV NI SÅ ÖVERLÄGSNA?

Vi hade en otroligt bra grupp, från spelare till ledning. Under en period var vi 15–16 spelare med A-landslagsmeriter. Alla ville ju spela och fick kämpa stenhårt, träningarna var till och med tuffare än matcherna. När vi skulle spela en allsvensk match tyckte man det var skönt, för då fick man äntligen lite mer tid med bollen. Det var rena avkopplingen.

HUR SKAPAR MAN EN BRA KULTUR I ETT POJK- ELLER FLICKLAG?

Det går bara ut på att ha roligt. Spela med dina kompisar. Byt inte förening för att få snabbare utveckling. De flesta mår bättre av att vara i en trygg, hemtam miljö.

VAD ÄR EN BRA IDROTTSFÖRÄLDER FÖR DIG?

Som förälder måste man känna efter vad barnet behöver. Mina föräldrar tjatade aldrig om att jag skulle iväg på träning. Det fixade jag själv. Det känns som många föräldrar uppfyller sin egna idrottsdrömmar genom sina barn, och det blir aldrig bra.


HAR DU EGNA BARN SOM IDROTTAT?

Jag har två döttrar. Den äldsta spelade väldigt mycket tennis, hon var över i USA i fem och ett halvt år för att utbilda sig och spela tennis. Hon var så duktig att hon fick stipendium som betalade studier och allting. Den yngsta har hållit på med de flesta idrotter, men hittade aldrig det där som gjorde att hon ville specialisera sig.


PÅ SENARE TID FÖRÄNDRADES LIVET NÄR DU FICK SJUKDOMEN ALS. HUR MÄRKTE DU ATT NÅGOT INTE STOD RÄTT TILL?

För tio år sedan var det något som inte kändes bra i min högra axel. Det kändes ungefär som en nerv som låg i kläm. Läkarna undersökte det men hittade ingenting. Efter ett par år av tester och prover konstaterade man att det var ALS. Men jag har haft tur i oturen, förloppet är långsamt på mig. Så jag är glad för den tid jag får. Tack vare stödet från omgivningen kan jag vara på jobbet varje dag.


I OLOF LUNDHS PODCAST BERÄTTAR DU ATT FOLK I DIN GENERATION INTE GÄRNA SNACKAR OM SINA SVAGHETER.

När jag växte upp på 70-talet så stängde man in det och höll en solid fasad utåt. När jag fick ALS, så höll jag det mycket för mig själv. Det gjorde att en av mina döttrar fick allvarlig anorexi, mycket för att hon varit orolig för mig. Jag hade ju hållit tyst med hur jag mådde, för att skydda de omkring mig. Som tur är har det förändrats. När jag pratar med mina barn nu, är det på ett helt annat plan än när jag pratade med mina föräldrar.


VAD ÄR DET BÄSTA MED DITT JOBB PÅ NEWBODY?

Att allt vi gör går ut på att hjälpa barn och ungdomar att uppfylla sina mål och drömmar. Att vi säljer bra produkter som man kan stå för. Sedan är det en väldigt härlig arbetsplats. Stämningen är skön och omtänksam. Man får faktiskt en enorm boost när man berättar för folk vad man jobbar med. När jag var på sjukhuset en gång fick jag frågan vad jag jobbade med. När jag svarade Newbody, visade en av sköterskorna upp sina randiga Newbody-strumpor, en annan drog tröjan åt sidan och visade sin Newbody-BH, och den tredje skrattade och sa att hon hade Newbody-trosor på sig. Sådant gör att man känner sig stolt över att jobba här.

SOM GAMMAL ELITIDROTTARE, VAD SKULLE DU VILJA SÄGA TILL EN IDROTTANDE TJEJ ELLER KILLE?

Det jag kan känna är att man inte alltid uppskattade det man hade och gjorde, när man var mitt inne i bubblan. Man kunde gnälla på småsaker som egentligen var oväsentliga. Så mitt råd är att ha kul, ta ett steg tillbaka ibland och njut av det du har, medan du har det.

Instagram: Newbodyab
Prenumerera på Bloggen
  • Facebook Social Ikon
  • Instagram Social Ikon
  • Linkedin Social Ikon

© 2023 by Newbody AB